En månad har passerat. En månad sedan jag skrev det här inlägget som aldrig publicerades. För varför skulle jag göra det? Det var så personligt, ingen behövde veta om den djupa dalen jag var nere i så fruktansvärt länge. Undermedvetet har jag sjunkit längre och längre ner. Jag är inte den som skriver ut mina tankar på en blogg som är tillgänglig för vem som helst. Men, det finns ändå en liten röst som säger att det måste berättas. Att mina nära måste få veta varför de har blivit behandlade som de har blivit och framförallt varför jag inte har varit mig själv, för det har jag verkligen inte. Har inte känt igen mig själv. Det har hänt något på vägen. Och nu, flera månader senare, vet jag vad det är, vad som hände och vad som var påväg att hända. Men det är också något sånt där jätte personligt. Men är jag påväg tillbaka. Jag är mig själv igen, från topp till tå, nästan till 100%. Och vet ni en sak? Jag har saknat den Mathilda, hon är så mycket bättre.